Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.
Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.
I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques.
Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna".
Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.
Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar