En längtan till Narnia

Barnen och jag är nästan klara med Narnia - Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag lät Saga återge boken och det var rätt så spännande att få läsa vad hon skrev. Namnen behövde hon hjälp med men annars klarade hon det jättefint. Eller hur?

" Digorys morbror har trålat ringar med dom kan man resa till skogen melan värdarna. För att morbror andrew trålade bårt POLLY.

Digory skule fara efter Polly. När Digory hade kommit till SKOGEN MELAN VÄRDARNA. Då vile Polly  hoppa i en dam. Då kom dom till Cjarn. Häxan hette Jadis. Sen kom dom till Narnia landet. Ett lejon sjöng en fin sång . Då började det komma små buklor och stora buklor. Brunte och Digory fik ett uppdrag. Att flyga efter ett frö som skule redda landet Narnia.

Jag tykte att NARNIA var bra bok för att den är spenande."

Själv läser jag John Flanagans De utstötta som är den första delen i serien Broderband. Den är riktigt fängslande och jag skall berätta mer om den i ett skilt inlägg. Läsningen går trögt dock, men inte på grund av boken, utan för att det har varit en jobbig arbetsvecka som ätit all energi. Jag har så svårt att lämna jobbet på jobbet och bara låta bli att älta alla missförstånd och problem - men det är något jag måste bli bättre på om jag skall orka fortsätta jobba som lärare. Helst av allt skulle jag vilja få alla att fatta att det ligger år av studier, planering och professionellt tankearbete bakom allt vi gör - men det finns så mycket misstro och otacksamhet. Svårt! 

Förlåt. Det var inte meningen att förstöra den sköna söndagskänslan. Vi har iallafall haft en skön lillajulshelg med pepparkaksbakning, disco, tomtegröt med hela halva släkten, golf, bollskoj, stormvindar och soffhäng. Imorgon är det måndag och jag skall skriva faktabok med mina åttor, rätta uppsatser och spela innebandy eftersom jag vikarierar gympaläraren. Det blir säkert en bra dag!

Hoppas din dag också blir det! 

Onda boken

Idag har niorna i skolan Lotta och jag arbetar i haft förmånen att få besök av författaren Kaj Korkea-aho. Lagom till dagens besök läste jag ut Korkea-ahos senaste bok "Onda boken", som kom ut tidigare i år. Jag gillade verkligen "Gräset är mörkare på andra sidan" och även "Se till mig som liten är" läste jag gärna även om den inte blev en av mina favoritböcker. Båda böckerna har faktiskt gett sådana läsupplevelser att jag kommer ihåg dem mycket väl och det gäller lång ifrån alla böcker jag läser. Även "Onda boken" innehöll många scener som gjorde starkt intryck på mig.

Huvudpersonerna i boken studerandena Calle och Pasi samt litteraturprofessorn Mickel. Gemensamt för dem alla tre är att de inte riktigt tycks förstå sig på kvinnor och relationer. Varken Åbo eller studielivet framställs från sina bättre sidor, ångest över uteblivet studiestöd och misslyckade uppträdanden som ståuppkomiker, depression, droger och förhållanden som tar slut bidrar till den mörka stämningen. Samtidigt innehåller boken många träffande och underhållande skildringar av små vardagliga situationer som väl alla finlandssvenskar kan känna igen sig i. Jag njöt åtminstone av att bli lotsad genom Studentbyn och Arkens välbekanta korridorer, med sina bokrum och boktorn av Korkea-ahos ord.

Det är Pasis besatthet av en samling texter skrivna av den finlandssvenska poeten Leander Granlund som för boken framåt. Dikterna i boken påstås få den som läser dem att hamna i helvetet. Naturligtvis vet Mickel mer om Granlund och hans dikter än han tänker medge och även här nystas en spännande historia så småningom upp. Jag kan inte annat än älska temat, vad kan vara mer fascinerande än en så farlig bok, en bok med så mycket makt att den kan få sina läsare att begå självmord?

Men, ändå tilltalade boken mig inte lika mycket som t.ex. "Gräset är mörkare på andra sidan". Kanske var det gubbigheten i boken och frustrationen över karaktärernas tafatthet? Eller så var det bara det att boken inte tog den riktning jag tänkte mig att den skulle ta då jag började läsa, det var mycket mer relationer än skräck. 

Tribut till Henning Mankell

Ibland händer det, faktiskt, att jag tar mig tid att slänga mig på soffan. Då brukar jag ligga och stirra på bokhyllan som är fullproppad av böcker och leva mig in i berättelserna pånytt. Vissa böcker kan jag precis säga var jag befunnit mig när jag läst dem, i vilket skede i livet och på vilket humör jag varit och vilka tankar läsningen gett upphov till.

Förra veckoslutet låg jag mestadels i sängen eftersom jag låg däckad i flunssa och då läste jag klart boken Kvicksand av Henning Mankell. Mankell är en sådan författare som jag återkommit till i många omgångar i livet och jag har läst många av hans böcker. Kvicksand hör definitivt till de bästa.

Tea-bag läste jag på en liten förbindelsebåt mellan Åland och Korpo någongång i början av 2000-talet. Jag kommer inte ihåg vad vi hade gjort på Åland, men troligtvis hälsat på min moster som bor där. Jag låg på en hård röd läderbänk där skumgummit stack fram i söndriga skåror och jag lyfte många gånger blicken från boken för att titta ut över den vackra skärgården. Min mamma var mitt resesällskap och hon satt på bänken framför och läste hon också.

Comédia Infantil är en av mina favoritböcker av Mankell. Den läste jag i slutet av 90-talet någongång och älskade den. Jag blev jätteglad när jag år 2004 började jobba som lärare i Sarlinska skolan och fick veta att den fanns som klassuppsättning. Huvudpersonen, gatubarnet Nelio, är så sympatisk och det som redan då väckte starka känslor gör det fortfarande. Det är en bok som alltid kommer att vara aktuell.

Böckerna om Kurt Wallander är den första deckar-serien som jag fastnade i. Jag tror jag har läst alla. Speciellt bra kommer jag ihåg Innan frosten  - främst därför att jag hela tiden inte kunde låta bli att fundera på varför boken heter så och inte Före frosten. Men det är säkert ett dilemma som bara en modersmålslärare kan ägna tid åt att spekulera kring.

Berättelse på tidens strand var min julklappsbok -98 av mamma. Jag kommer inte ihåg så mycket av den annat än att jag fascinerades av den bild Mankell målade upp av Afrika. Den kändes så primitiv men ändå så äkta - som om vi i västvärlden kommit ifrån det enda naturliga sättet att leva livet. Men som 18-åring hade jag kanske inte så mycket mer än den lilla analysen att komma med - men bra så.

Förutom dessa har jag också läst Djup, Minnet av en smutsig ängel, Kinesen, Italienska skor, Danslärarens återkomst, Leopardens öga och Bergsprängaren. Men Mankell har ju varit så otroligt produktiv att det finns hur många böcker som helst kvar att läsa.

I januari 2014 fick Mankell besked om att han har en allvarlig spridd cancer. Den 5 oktober i år dog han i sviterna av sjukdomen. Boken Kvicksand som jag började inlägget med att hylla är en bok som han skrivit under tiden han kämpat med cancern. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Den handlar om alltet, meningen, döden, förståelsen och livsmodet. Och det är bok som bara kan skrivas när det finns en dödsångest närvarande. Det finns oändligt med historier i boken som får tankarna i rullning men mestadels så beundrade jag bara Mankell för den människa han varit. En människa hinner i bästa fall med en hel del under en livstid men det är inte alla som kan förstå sin omvärld, finna den egna rollen i den stora lilla världen och  dessutom lyckas förmedla de stora insikterna så att också andra kan förstå. Om någon kommit ens i närheten av att begripa vad vi gör här på jorden är det nog Mankell. Men skulle man fråga honom om detta tror jag han bestämt skulle bestrida mitt påstående. Hans ord skulle kanske vara -

"Frågor får svar. Men svar ger alltid upphov till nya frågor.".

Det citatet kan jag tänka mig klistra på väggen i mitt klassrum.  

Några tankar och lite fotboll

I tidningen Läraren förra veckan fanns en artikel skriven av Katarina von Numers-Ekman med rubriken Lita eller inte lita på läraromdöme. Jag vet inte om ni kommer ihåg mitt blogginlägg från i somras där jag frågade föräldraåsikter om val av böcker. Katarina von Numers-Ekman berättar om ungdomsboken Kort kjol, som är skriven av författaren Christina Wahldén och som år 1999 då den kom ut väckte en enorm uppståndelse. Boken handlar om sextonåriga Myra som blir våldtagen av två killar i hennes skola. Övergreppet beskrivs noggrant, detaljrikt och med ett grovt språk. Boken för läsaren vidare genom allt det som händer därefter; läkarundersökningen, polisförhöret och rättegången.

Det som nu gör att denna bok blivit så omtalad pånytt är att Hammarö kommun i Sverige valt att begränsa läsandet av boken. Skolorna får helt enkelt inte använda den som klassuppsättning för att föräldrar reagerat på grovheten i den och velat ha bort den ur undervisningen. Hur tänker man här? tänker jag.

De föräldrar som drev på frågan och ville förbjuda boken har senare nog medgett att deras barn kommer i kontakt med liknande grovheter också på annat håll. Jamen, hallå. Det är väl klart som korvspad! Men fy tusan vad dumt det då är att ta bort, kanske den enda, möjligheten att ungdomarna någongång under sin skolgång får tala om just detta svåra tillsammans med en utbildad pedagog som kan ställa de rätta frågorna och hjälpa dem att hitta rätt i en slutsats. Jag säger: fram med böcker som behandlar svåra saker! Fram med böcker som behandlar det fula och det obehagliga! Låt oss pedagoger tala om allt detta med våra ungdomar så att vi kanske en vacker dag kan få till stånd en förändring till det bättre. Borde inte det vara en självklarhet!?

Jo! Nå förutom att förmedla denna tanke tänkte jag också boktipsa om en lättläst och trevlig ungdomsbok om fotboll och ungdomsliv. Daniela efterlyste ju i inlägget här innan lättlästa böcker och här kommer ett sådant tips. Det är dock inte en bok om grova och fula företeelser men den är inte mindre viktig för det. Har du en son eller dotter, barnbarn, kusin eller gudbarn som kanske inte gillar läsning sådär jättemycket men älskar fotboll är detta ett hett julklappstips nämligen! Boken heter Hög press och är skriven av Jesper Tillberg. Det här är faktiskt en bok som kräver att man är besatt (nästan iallafall) av fotboll. Det är ju jag - jag har spelat fotboll sedan jag var fem år. Men jag varnar: vet du inget om fotboll skall du inte ens röra boken. Den är totalt fackidiotisk och kräver en likasinnad läsare. Jag skulle säga att målgruppen är yngre högstadieåldern.

Boken handlar om Tom som är halvitalienare och har spelat fotboll hela sitt liv. Nu går det inte så bra dock, han är mest bänkad och står inte så högt i kurs i tränarens ögon. Det skiter sig med laget för att Tom inte kan hålla tyst och det verkar mest som om han har en massa åsikter som ingen uppskattar. Ingen annan än den professionella tränaren från Italien då - han som just flyttat till Toms kvarter. Det blir en resa om besvikelse, misslyckande och så småningom framgång. Och allt detta skrivet på fotbollsspråk med strategiskt tänkande och taktiksnack.

Fortsättningen på boken har nyligen getts ut och heter Dödens grupp.

    

Hjälp mig hitta bra och lättlästa ungdomsromaner!

Än en gång har jag köpt en ungdomsroman i tron att jag hittat en fartfylld äventyrsbok som också en tonåring med lite mindre läsvana snabbt sugs in i och gillar att läsa och troligen haft fel. Philip Pullmans Skuggan från norr är en bra bok, det måste jag konstatera, men inte den bok som jag föreställt mig. Även denna bok passar bäst för unga (och vuxna) med lite mer läsvana. Boken hör egentligen till en av mina favoritgenrer, nämligen historisk kriminalroman/thriller och den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Boken är utformad på ett sätt som är mycket typiskt för sin genre och man kan nog kalla den för en klassisk kriminalroman. Att huvudpersonen är en intelligent, ung kvinna som kämpat sig fram och hittat sin plats i en mansdominerad värld gör inte boken sämre. Bakgrunden till intrigen är dock ganska komplex, det finns många berättelser att hålla reda på och jag måste flera gånger bläddra tillbaka och kolla upp olika personer. Stundvis tyckte jag också att boken var en aning tråkig, men det berodde kanske på att boken var så annorlunda än jag förväntat mig.

Så, har ni några bra tips på spännande äventyrsböcker som liksom den här passar såväl killar som tjejer men som snabbt drar in läsaren i en spännande och lättfattlig historia, tipsa mig!

Lite eftersnack

Abbe och jag kom just hem från Åbo. Det var teaterföreställningen Nasse och hans vänner på ÅST som var dagens program. Boken har kanske aldrig riktigt hört till barnens favoriter och teatern var medioker - men allt det saknar egentligen betydelse bara man får umgås med bästa vännerna. Och det fick vi idag! Nu väntar vi på att brorsan och hans familj kommer på kvällsbesök och det skall också bli skoj!

Egentligen var det ju inte detta jag skulle skriva om utan jag hade tänkt fösa er vidare till några riktigt bra texter om läsning. Den första handlar om hur vi förbereder oss psykiskt inför känslostormar genom att läsa. Det är Juha Itkonen som kommer med denna goda synpunkt. Jag har också läst nånstans att närläsning gör att en del av hjärnan tror att vi ÄR huvudpersonen i boken vi läser. Eftersom hjärnan tror det har vi kvar minnesspår av allt vi läst om och har lättare att tampas med de känslor som kommer när vi i verkligheten utsätts för samma sak. Vi vet hur vi ska möta känslorna, helt enkelt.

Den andra artikeln som jag tycker är otroligt intressant gäller läsningens påverkan på barnens kommande ställning i samhället. Barnboksförfattaren och läslustambassadören Siri Kolu lär ha sagt  i en intervju (jag hörde inte den, tyvärr) på Radio Puhe igår att klyftan mellan läsande människor och ickeläsande människor växer i rasande takt. Ett barn som växer upp i en läsande familj har föräldrar som läser för dem och på så sätt ger dem alla verktyg som behövs för att klara sig i skolan. Och det i sin tur, vet ni ju förstås, ger dem ett försprång. Läsning är alltså redan frågan om ett samhällsklassfenomen och god läsfärdighet och läsförståelse betyder makt. Så läsning är nyckeln till framgång. Detta skriver Gunilla Carlsson om som en reflexion i samband med bokmässan i Göteborg.

I dagens Husis har Maria Turtschaninoff skrivit om de finlandssvenska barn- och ungdomsböckerna och om hur våra ungdomar skall hitta dem. Det handlar mycket om vilka böcker som syns och som man hör om - och jag kan nog hålla med om att det är bästsäljarna som får mest utrymme; ofta översättningar från amerikanska författare som i sin tur skriver en bok för att den förhoppningsvis skall bli en film. Men jag hade hoppats i detta sammanhang att också vi modersmålslärare kunde få en eloge för det arbete vi gör i skolorna. Nästa vecka skall jag boktipsa mina nior om fyra finlandssvenska böcker varav de skall välja en att läsa. Och om några veckor har vi Kaj Korkea-aho på besök så innan dess kommer vi att läsa många kolumner av honom. Men vi kan hjälpa den finlandssvenska boken att hitta läsare: Turtschaninoff föreslog att vi ger en finlandssvensk bok i julklapp i år. Och det är ett bra förslag tycker jag!

Nåja - det var lite väl många djupa tankar såhär en lördagkväll. Jag håller som bäst på att läsa Stalker, och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Lite sådär "läst en - läst alla"-fiilis kanske. Men ligger man och tycker synd om sig själv för att man tvingats gå till tandläkaren och dra ut två (!) tänder passar det jättebra med lite action och spänning.

Sist: om ni har farsdagspresenten ogjord ännu kanske ni kan göra som Katarina Von Numers-Ekman föreslår och göra ett bokmärke med texten: Läs för mig pappa!

Här ligger världens bästa moffa och högläser kvällsboken för barnen

         

Kärlekens aviga

Det gick jättefort att läsa min månadsbok. Det visade sig att Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var en snabbläst roman om kärlek; eller egentligen avsaknaden av kärlek - om hur avigt det kan bli när det som borde vara vackert inte är det på grund av att känslorna inte är ömsesidiga.

Ester Nilsson förälskar sig djupt i Hugo Rask. Hon är poet, essäist och ständigt skarp, förnuftig och intelligent. Han är konstnär, svävande och filosofisk. De möts, inleder en sorts relation och har sex med varandra. Ester blir kär - Hugo tvekar.

Boken blir på något sätt ett skildring av hur mycket vi är beredda att uppoffra för en annan. Den handlar om att bli besatt och sådär legendariskt förblindad av känslorna. Man kan nästan bli arg på Ester för allt hon gjorde - hur kan man sjunka så lågt att man inte ser vad man gör, liksom? Det blir pinsamt, på vippen till barnsligt - och om inte den andra parten redan då har tappat förtroendet för en kommer hen säkerligen att göra det bara för att man helt glömmer bort självrespekten och integriteten.

Boken blev ju vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin  Årets svenska skönlitterära bok. Den har lett till många åsikter bland läsarna - vissa älskar den, andra förstår inte skönheten i den. Jag vet inte riktigt var jag placerar mig, nånstans däremellan kanske. Egentligen tycker jag att boken snarare än berättar en historia är en analys av hur människan kan påverkas av känslorna och hur våra handlingar plötsligt kan bli irrationella och inte följa våra annars rätt så värdiga handlingsmönster gentemot oss själva. Vad är det i kärleken som gör att vi blir så beroende av en annan?

Tvåsamhet. Det finns knappast något mer diskuterat ämne än det eller något mer förbryllande livsfilosofiskt mysterium. Aldrig blir man klok på det. Aldrig finner man de rätta svaren. Och är man lyckligt lottad kan man gå genom livet tillsammans med en annan utan att få svar på vad det är som egentligen håller två samman. Är man mindre lyckligt lottad händer det som hände Ester och den ständiga önskan om tvåsamhet blir till besatthet, maktmissbruk och svaghet. Sorg, smärta.

Tänk vad mycket lättare (?) det skulle vara om vi bara var inprogrammerade att vara singlar allihop. Men kanske det behövs en oförklarlig gåta och ett sökande efter ett livslångt kärleksförhållande för att hålla spänningen i livet vid liv. För när man ju tror att man har fattat vari hemligheten ligger händer det något som omkullskastar vår tro. Kärleken till våra barn är villkorslös och evig. Kärleken mellan två däremot; alltid spännande, prövande, oförutsägbar och oförståelig - en lottovinst inte alla förunnad.

(Det finns massor man kunde diskutera utgående från boken annars. Jag älskade de svåra orden; Lena Andersson fick mig att googla ord mer än jag har gjort på länge. Vad sägs om utfästelse, postcoital, levitera och däven? Smaka på dem ni!

Jag gillade också skarpt att Andersson fick en att tänka på hur olika vi tänker på symboliken i att ha sex med en annan person och vart det skall leda.

Och så är det bara så himla skönt med författare som låter läsaren tänka själv. Oj vad gött det gör att inse att man inte får en färdigtuggad sörja att sluka utan en text skriven av en författare som inte underskattar läsarens förmåga att läsa in samhällskritik, samtida debatt och kritiskt ifrågasättande. Men det är inte alla som vågar göra det.)

Sist: jag har reserverat TVÅ böcker på stadsbibban. De är Färjan av Mats Strandberg och #döden av Sara Jungersten. Gissa om jag har svårt att vänta!?!