måndag 29 juni 2015

Intensivt och sexigt

Ni ser att jag försöker locka läsare med rubriksättningen här. Jag har än en gång lite förälskat mig i en serie ungdomsromaner. Serien är skriven av Tahereh Mafi och skulle kunna beskrivas som dystopi med inslag av fantasy. I den första boken Rör mig inte! får man veta att att världen håller på att falla sönder. Vädret har spårat ur totalt, djur blir sjuka och dör, jorden är för sjuk för att något skall kunna växa och befolkningen lever i total misär. Makten har övertagits av Återetablissemanget som säger sig vilja rädda folket, men i själva verket är det en ytterst hänsynslös människa med maktbehov som står bakom det och han låter medvetet människorna leva kuvade och rädda i total misär.

Juliette, som är bokens huvudperson, har blivit övergiven av sina föräldrar och alla andra efter att det framkommit att hennes beröring är extremt smärtsam och till och med dödlig. De senaste åren har hon tillbringat i en isoleringscell. Plötsligt uppenbarar sig två personer i hennes liv. Den ena, Warner, erbjuder henne möjligheten att bli hans vapen på Återetablissemangets sida p.g.a. av hennes förmåga, den andra, Adam, erbjuder henne ett liv på de vanliga människornas sida. Juliette har alltid hatat sig själv för vad hon kan göra och hon är livrädd för andra människor p.g.a. alla sätt de skadat henne på genom att se henne som det monster hon inte vill vara.

I bok två, Rädda mig inte, närmar sig det oundvikliga kriget mellan Återetablissemanget och de som vill något annat. Juliette kämpar med sig själv, (har hon en gåva eller är hon ett missfoster?) med sitt livs stora kärlek(ar), och vem som egentligen har rätt i ett krig där folk oundvikligen kommer att dö och döda.

Det som jag så gillar i de här böckerna är språket och intensiteten. Författaren har ett eget, poetiskt och vackert språk. I boken finns flera överstykningar som jag tolkar som meningar Juliette tänker men inte vågar säga rakt ur. Det är spännande, brutalt, laddat och erotiskt. Lite sliskigt kanske, men absolut ungdomligt och fräscht och mitt 15-åriga jag skulle ha älskat den här serien.

Pärmarna är dessutom sjukt snygga.





Det finns också en tredje bok samt två noveller varav den ena är skriven ur Warners perspektiv och den andra ur Adams.

Skillnad på böcker och böcker?

I tiderna när jag började läsa litteraturvetenskap på ÅA blev jag för första gången medveten om hur mycket värderingar som ryms kring och i litteraturen. Jag var ganska dålig på att analysera och ville inte ens alltid spjälka upp alla verk i små beståndsdelar för att luska ut alla infallsvinklar till förståelse. Jag älskade att läsa, punkt. Och jag blev emellanåt bara frustrerad på alla analyser samtidigt som alla lärare och professorer säkert blev frustrerade på mig och min okunskap. Ännu idag - trots att jag undervisar och "tvingar" mina elever till analys - kan jag ibland bara känna med de elever som inte vill recensera eller prata eller analysera; för läsning är också bara underhållning, avkoppling och privata insikter.

På samma sätt som jag inte heller gillar att klassa litteratur som "bra" eller "dålig", eller skämslitteratur (kiosklitteratur) och höglitteratur. För vem kan egentligen bestämma vad man skall läsa, om vad och hur? När chick lit på 2000-talet blev en giltig genre kom den snabbt att bli ett laddat begrepp, något som blev fult, mindre värt och nedlåtande. Det var ju skrivet av kvinnor och riktat till kvinnor, tala om nonsens alltså! Usch! (Nej - jag hoppas ni insåg min ironi där!). Så istället för att tala om chick lit har vi nu myntat begrepp som feelgood-romaner, relationsromaner och romantiska komedier, allt för att kringgå den där mindre värda genren. Vad är det för strunt? Varför skall vi hålla på att skapa problem där det faktiskt inte finns några problem? Visst kan man diskutera kvalitet och alla kultursfärer har naturligtvis sina konstnärliga kvaliteter - men att nedvärdera en genre som onekligen uppfyller ett behov är ju bara dumt. Alla berättelser skall få finnas och så väljer var och en det man vill ta del av. Var och på sitt sätt.

Jag är en allätare när det gäller läsbart. Allra sämst är jag på dikter och poesi och allra bäst på samtidsromaner som gärna får innehålla en liten uns av samhällskritik och/eller politik. Men jag läser allt och tycker det just är den där blandningen av allt möjligt som ger en allra mest. Igår avslutade jag en bok som kanske skulle klassas som en populärlitterär deckare (och OM den vore skriven av en kvinna som kiosklitteratur?) Vip-rummet av Jens Lapidus.



Boken är den första delen i en ny serie om Teddy som vill bort från sitt gangsterliv (efter åtta år i fängelse) och vill bli en vanlig arbetande Svensson. Tillsammans med Emelie, en ambitiös jurist, skall han hitta Philip (Östermalmsstekaren) som blivit kidnappad. Om ni har läst Snabba cash-serien vet ni vad som gäller för Lapidus fortsätter i samma spår. Dock tycker jag Vip-rummet inte hämtar så mycket nytt: det är fortsättningsvis Stockholm i alla perspektiv och samhällsskikt som skildras. Ett Stockholm som för mig är helt främmande men intressant.

Men deckare alltså - där har vi en genre som verkligen är överallt! Läser du deckare?

lördag 27 juni 2015

Bra sommarläsning

Lotta nämnde i ett tidigare inlägg bokcirkeln vi har på jobbet och min bok denna månad var Projekt Rosie av Graeme Simsion. Boken har fått väldigt fina recensioner och inte utan orsak. Den är rolig, smart och svår att lägga ifrån sig. En riktigt feelgoodbok som är lätt att komma in i och perfekt att ta itu med efter en lässvacka eller så här på sommaren.

Boken handlar om professor Don Tillman, en man i medelåldern som vill hitta någon att dela livet med. Don lever ett (minst sagt) välstrukturerat liv och ser bra ut, men problemet är att han inte riktigt är som alla andra; han har svårt att tolka andra människor i olika sociala situationer, han tycker själv att han har svårt att känna empati (vilket läsaren nog inte håller med om) och han vet inte hur man handskas med känslor. Don drar igång Projekt Fru som går ut på att han med hjälp av ett frågeformulär skall hitta någon han kan dela sitt liv med, någon som fyller alla hans krav eller kanske någon som klarar av Dons egenheter? Don får dock erfara att kärleken inte är så rationell då Rosie dyker upp i hans liv och han finner att han har mycket svårt att hålla sig borta från henne, trots att hon inte alls fyller de kriterier som han hade ställt upp. 

Detta leder till en hel del situationer. Ibland blir det pinsamt. Ni vet sådär riktigt Solsidan-pinsamt att man både vill och inte vill se. Två gånger bara måste jag lägga boken åt sidan för att radera allt för pinsamma scener ur mitt huvud innan jag läser vidare. Ofta är det roligt och underhållande. Läsarens sympatier är med Don, man skrattar med honom och inte år honom (men det finns det förstås andra som gör). Ibland får situationerna en att verkligen tänka efter. Varför ses vissa egenskaper automatiskt som nackdelar i vårt samhälle, då de kan vändas till mycket goda egenskaper i sitt rätta sammanhang? Vad är egentligen normalt beteende och varför är vissa sätt att agera mer lämpliga än andra? Vissa människor är kanske bara bättre på att låtsas vara normala än andra? För visst låtsas vi alla ibland?! 



År 2014 kom det en fortsättning med titeln The Rosie Effect, men den har inte översatts till svenska än. Ännu en bok att lägga till på min redan allt för långa att-läsa-lista.

fredag 26 juni 2015

The Maze Runner 2/3

Är du en person som gillar kluriga gåtor inbakade i äventyr, spänning och action? Då gillar du säkert också James Dashners trilogi The Maze Runner; I dödens labyrint, I vansinnets öken och I dödens stad. Det går att lägga ganska många etiketter på den bokserien: ungdomsroman, äventyr, spänningsroman, science fiction, dystopi, drama och till och med thriller -  värsta sortens Hollywood-hopkok. Och det känns nog att böckerna är skrivna för att bli film (del ett är redan det, del två kommer ut i september); ett ganska vanligt fenomen i jakten på följande bästsäljande kulturplåga.

Lite kritisk är jag nog efter att ha läst de två första delarna i serien. Språket är inte det bästa, man dödar lite hit och dit och knappt någon reagerar, igen saknas både barn och vuxna i samhällsbilden och det retar mig att författaren tänker filmatiskt när han bygger upp sin bok; det blir för tydligt att det egentligen är en filmatisering han är ute efter. Men det finns också väldigt mycket bra i boken och speciellt mycket gillar jag Thomas, huvudpersonen, som är en sympatisk ung kille med hjärtat på rätt plats. Jag gillar att ungdomslitteraturen ger oss unga förebilder i huvudpersoner som vågar gå emot strömmen, vara sig själv trots att hen kanske är annorlunda och som dessutom har en så stark självkänsla att hen vågar göra rätt även om ingen annan gör det. Och onekligen är det frågan om spännande böcker: vem kan motstå utmaningen i att försöka klura ut svaret på gåtan?

För den första boken I dödens labyrint handlar om Thomas som vaknar upp i en hiss utan att ha någon aning om vem han är, var han är och varför. Det visar sig att han kommit till en plats som kallas gläntan och alla killar (endast killar) som befinner sig där har varit med om samma sak. Runt gläntan finns höga murar som varje morgon rör på sig och bildar nya labyrintmönster som vissa utvalda killar varje dag utforskar för att finna svaret de alla söker: vad gör de där? De förses med mat och förnödenheter och skulle ha det ganska bra om inte det vore för de otäcka monsterskapelserna som lever i labyrinten. Och en dag kommer Teresa upp i hissen, den första tjejen. Det är början på apokalypsen - det blir bråttom att finna svaret. Action, action, action från första sidan till sista!




Den andra boken I vansinnets öken tar över där den första slutade; vid en imponerande cliffhanger! Då gäller det för Thomas och gänget att ta sig genom en förstörd värld, en öken i fruktansvärd hetta som pinas av eldstormar. Även här finns monstren och hindren och sakta men säkert får läsaren veta mera om WICKED - den organisation som visar sig stå bakom det experiment som ungdomarna är en del av. Sjukt? Kanske, det återstår att se i den sista delen. 



För även om jag kan vara kritisk har jag tydligen ändå trillat däri - hur skall det gå? Vad går egentligen experimentet ut på och vilken roll har Thomas och Teresa i det? Är WICKED bra eller dåligt? Och vilken spännande spelvärld kommer ungdomarna att vara en del av i den tredje och sista boken i serien? Återstår bara att svälja stoltheten och klicka hem boken I dödens stad. Jag återkommer med en avslutande kommentar då jag läst även den.

onsdag 24 juni 2015

Får jag faktiskt läsa den här?

Jag lade just ifrån mig den sista delen av Veronica Roths dystopiska science fiction-trilogi (Divergent, Insurgent och) Allegiant. Jag borde ha läst den för länge sedan men det finns så många böcker som ska läsas så den här har av någon anledning blivit liggandes på bordet.

När jag i höstas introducerade del ett, Divergent, för mina åttor var det en tjej som frågade mig om hon faktiskt skall få läsa den boken. "I skolan?! På riktigt!?". Sedan fortsatte hon med att säga att jag nog är den bästa moddaläraren av alla. Hon hade sett filmen och älskade den. Samma sak har hänt mig en gång förut och det gällde boken Förr eller senare exploderar jag (John Green). Vi har båda två som klassuppsättningar och läser dem med våra åttor. Och, Daniela och jag konstaterar det gång på gång, vilka jättebra ungdomsböcker som både inbjuder till läsning och debatt!

Tris och Four

Divergent-serien handlar då om staden Chicago vars invånare är indelade i fem olika falanger; de tappra, de osjälviska, de ärliga, de lärda och de fridfulla. Dessutom finns det de falanglösa. 16-åriga Beatrice (Tris) skall, liksom alla andra i samma ålder, välja sin falang efter att ha växt upp med sin familj som osjälvisk. Hon väljer de tappra och genomgår en personlig utveckling och kamp - dels den att hon sviker den egna familjen och den att hon upptäcker nya sidor hos sig själv. Så småningom blir det klart att hon är divergent, d.v.s. en person som besitter styrkor och egenskaper från alla falanger. Men de divergenta skall utplånas eftersom de sägs vara farliga för samhället och då hjälper hennes instruktör och tränare, Four (Tobias Eaton), henne eftersom han också är divergent och har insyn i det uppror som knackar på dörren till staden.

Insurgent och Allegiant är fortsättningarna och idag vet jag då vad som händer staden, karaktärerna och den förälskelse som uppstår mellan Tris och Four. Boken slutar inte som man kanske skulle tro att den gör och tack och lov hade Daniela, som läste boken för länge sedan, förvarnat mig. Men, som Nina - min kollega och vän - just sa (när jag ondgjorde mig över slutet): "jag har förträngt slutet och skapat ett eget i mitt huvud". Så kan man också göra!

I samband med bokläsningen i skolan debatterar vi samhällsklasser, självkännedom, ett samhälle indelat i olika falanger/fraktioner, våld i samtida filmer och böcker (spel), rädslor och vilka personlighetsdrag som vi anser vara de viktigaste ur samhällets syn. Och boken och filmen ger faktiskt ett väldigt bra underlag för dessa diskussioner. Det är klart att det finns en hel del att ifrågasätta (våld, avsaknad av äldre personer och barn, trovärdighet o.s.v.) men jag är jätteglad över att det skrivs såhär bra böcker för ungdomar! De är riktiga bladvändare som fångar massor av läsare - och igen en gång får jag konstatera att jag gärna läser ungdomslitteratur. Det spelar ingen roll om man här är 15 eller 34, det är lika spännande ändå!

Hela trilogin



söndag 21 juni 2015

Tiderna förändras, människan är sig alltid lik

Ursnygg pärmbild!

För några månader sedan besökte Karin Erlandsson Pargas och det retar mig fortfarande att jag inte kunde gå och lyssna på henne. Mamma råkade ha hennes familje- (flergenerations-) krönika Minkriket som sin sommarbok i läscirkeln och självklart lånade jag den för att få se vad all god kritik bygger på.

Ändå är den här boken väldigt svår att skriva om. Jag känner att jag är ute på hal is och egentligen borde låta någon annan recensera, främst därför att jag inte känner mig tillhöra den grupp av läsare som får ut mest av boken. Jag läste gärna, fängslades av livsödena och kan tveklöst säga att den var bra - men det var en märklig känsla efteråt som inte vill lämna mig.

Boken följer upp en minkfarmarfamilj i flera generationer; mestadels vardagsbestyr, funderingar, glädjeämnen och bekymmer. Lars-Mikael är kanske huvudkaraktären medan även hans föräldrar Evert och Marianne och hans fru Kristina och dotter Tanja ger läsaren en inblick i sina liv. Allt kretsar kring minkarna och farmen och hela livet som de känner det är beroende av minknäringen och dess mående. Men det är inget lätt liv - farmen kräver uppoffringar, hårt arbete, göra och inte tänka. Och medan man jobbar föds ett barn, dör någon, lagas det mat, blir någon förälskad och någon annan gräver sig ner i självömkan och (frånvaro av) skilsmässotankar. Erlandsson bara "registerar" och låter bli att ta ställning till allt detta och det är kanske det som gör att min känsla av maktlöshet och otillräcklighet gör sig påmind. Jag skulle bara ha lust att skaka om Lars-Mikael - och många andra också - och be dem vakna! Det finns få saker som gör mig mer arg än människor som bara går med strömmen och inte tänker till, ifrågasätter, tar ansvar över sitt liv och gör - och ändå vet jag att också jag själv är offer för detta lite för ofta, kanske hela tiden (?)! Därav känslan, tror jag.

Är det pengar som styr våra liv? Hur kan vi fortsätta leva vår liv och blunda för så mycket orätt? Vem är det som förtrycker vem - minkarna eller människan? Vad händer med alla våra drömmar när alla "måsten" tar över? Är vi alla minkar som går i åttor genom våra liv eller kan vi ens välja en annan siffra som stråk?

Usch. Jag hoppas livet för med sig mycket mer lycka, mod, kärlek och handlingskraft än såhär, oberoende jobb, hembygd, ekonomi, ekorrhjul och livsöde. Men å andra sidan gillar jag inte att jag tänker så - för vad är livet annat än just otillräcklighet? Och det är väl det som är vägen; att ändå acceptera och hitta tilltro. Trots att man aldrig räcker till. Trots att sanningen inte alltid är så vacker. Trots att drömmarna inte gick i uppfyllelse.

Det måste räcka till ändå. Tack Karin Erlandsson för sanningen!

lördag 20 juni 2015

Läsvärd fantasy

Då jag insåg att Melina Marchettas nyligen översatta bok Ett folk utan land (Finnikin of the Rock, 2009) är en fantasyroman blev jag lite besviken. Jag uppskattade verkligen Jellicoe Road och hade hoppats på att få läsa mer i samma stil istället för ännu en fantasybok. En liten bit in i boken insåg jag dock att Ett folk utan land, som tur, är betydligt mer än ännu en fantasybok. Vilken tur vi modersmålslärare har som ibland tvingas att läsa sådant vi annars aldrig skulle ha läst!

Igår på midsommarafton då vi kring midnatt körde hem från mina föräldrar stannade jag bilen och knäppte denna sommarnattsbild och precis så sagolikt och magiskt föreställde jag mig Skuldenore där boken utspelar sig.



Huvudpersonen är Finnikin från klippan som reser runt med sin mentor Sir Topher för att rädda Lumateres befolkning som lever i exil från sitt hemland Lumatere sedan de fem onämnbara dagarna. Mer tänker jag inte säga om handlingen för den är otroligt komplex. Skuldenore har flera kungariken med många invecklade politiska och religiösa konflikter i bakgrunden och även de enskilda familjernas bakgrund spelar en stor roll. Den invecklade intrigen är en orsak till att boken främst lämpar sig för lite vanare läsare och därför klassas som en bok för unga vuxna snarare än för ungdomar.

En annan orsak till att jag främst skulle rekommendera boken för mina äldre elever är också en av orsakerna till att boken är mer än vanlig fantasy. Den tar nämligen upp många svåra saker som människohandel, prostitution, sexuellt utnyttjande, gatubarn och flyktingläger. Här finns mycket man kan och behöver diskutera. Romantik finns förstås också och boken blir bara bättre av att det mesta (men inte allt) berättas ur Finnikins perspektiv, men det är ändå den unga kvinnan, Evanjalin, som är den starka. Bokens språk är också alldeles fantastiskt, poetiskt och vackert men här får jag ibland en känsla av att den svenska översättningen missat något och det kan mycket väl hända att jag klickar hem del två och tre, som jag nog absolut måste läsa snart, på originalspråk.



torsdag 18 juni 2015

Tre böcker - tre relationer

Jag vet inte med er men när jag läste Danielas inlägg om boken Att inte vilja se blev jag så sjuttons lässugen på Guillou. Han är också en av mina favoritförfattare eftersom han har ett så bra och gripande språk och intrigerna i böckerna är så genomtänkta och lärorika. Precis som Daniela älskar jag då fakta blandas med fiktion! Om ni inte ännu har upptäckt Guillous bokserie är det hög tid för det!

På mitt bord ligger just nu tre lästa böcker: alla skrivna för olika målgrupper. En sak har de gemensamt och det är relationer. Böckerna är Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan (ungdomar) , Kodnamn Verity av Elizabeth Wein (unga vuxna) och Livet efter dig av Jojo Moyes (vuxna).

Dash och Lily är två bokälskande ungdomar i New York som träffas på ett högst ovanligt sätt. Genom en anteckningsbok i bokhandeln Strand (dit vill jag någon gång!) lär de känna varandra och så småningom träffas de och blir förälskade. En ganska typisk kärlekshistoria men med ett nytt grepp. Intressant är det att veta att författarna skrev sina kapitel på olika håll och byggde således upp boken på ett så autentiskt sätt som möjligt. Jag tror en tjej som är läsvan, snabbtänkt (som gillar tankeutmaningar) och har ett äkta tycke för böcker kan gilla skarpt. Boken känns mera tjejig dock trots att en av huvudkaraktärerna är en pojke. Jag hade en elev som läste den i våras och hon gav boken högt betyg!

för ungdomar

Kodnamn Verity är en historisk roman för unga vuxna, även om jag tycker att den vänder sig mera till vuxna. Den är ganska svår och den skulle jag inte rekommendera för mina höggeelever. Boken handlar om en kvinnlig brittisk agent som arresteras av Gestapo år 1943. Hon går med på att berätta sin historia efter att hon utsatts för tortyr och då växer berättelsen om Maggie fram. Spännande! Det är spionäventyr, vänskap, kamp om överlevnad - och allt detta i de naziockuperade delarna i Europa. Först på slutet får man veta hur saker och ting hänger ihop så det är bok som lämnar en att fundera vidare. Ibland gillar jag det greppet och ibland inte. Min mamma brukar alltid bläddra fram till slutkapitlet och läsa det när hon kommit halvvägs - och här hade jag hela tiden lust att göra lika. Summa summarum: svår, kräver fokus, utmanande språk men bra! Intressant med den kvinnliga aspekten också!

för unga vuxna


Och sist men inte minst - min månadsbok i läscirkeln vi har på jobbet: Livet efter dig. Jag hade trott att det var en feel good-roman men det var det ju inte. Den handlar om relationen mellan Lou och Will som kommer från olika samhällsklasser och aldrig skulle ha träffats om inte Will råkat ut för en olycka och blivit totalförlamad från bröstet ner. Lou blir hans "sällskapsdam" och skall få honom att hitta livsglädjen igen. Båda förändras, båda utvecklas och båda blir förälskade - i varandra. Boken får en att skratta, gråta och tänka till. Den är inte så djup som temat kunde ge upphov till och skall jag kritisera nåt tycker jag allt händer lite för fort för att bli trovärdigt. Men boken är absolut läsvärd och det finns en orsak till att den blivit så populär i England och fått enormt bra kritik. I en diskussion kring eutanasi ger boken riktigt bra argument för båda "sidorna".

för vuxna


Nu skall jag läsa Minkriket. Hög mysfaktor -  oj vad jag har väntat på den!  

söndag 14 juni 2015

En gammal vän

Då jag slår upp bok nummer fyra i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet är jag hemma. Snabbt resumerar Guillou det mest centrala från de föregående böckerna och jag minns precis var jag tvingades lämna huvudpersonen Lauritz Lauritzen och hans bröder Oscar och Sverre förra sommaren. 

I korthet handlar böckerna om Europa under 1900-talet och läsaren får följa med livet i ett föränderligt, grymt och blodigt Europa utgående från familjen Lauritzens liv. De tre bröderna och deras familjer upplever under böckerna på skilda håll och tillsammans olika bitar av historien och på så sätt synliggörs 1900-talet ur många synvinklar såväl politiska som kulturella. I den fjärde boken Att inte vilja se befinner vi oss mitt under andra världskriget och Lauritz har hunnit bli över 60 år. Familjen har växt och också splittrats. 

Jag har verkligen en stor förkärlek för historiska romaner och Guillou är ju en av genrens stora mästare. Så här har jag aldrig läst om andra världskriget förr! Aldrig har det varit så nära och väckt så många tankar. Guillous raka och enkla sätt att berätta och variationen i karaktärernas språk gör att jag lever i historien. Ordet cancer lär vara att föredra framom den skrämmande kräftan. (Jag hatar ordet cancer!) Lauritz tror att Tyskland ska vinna kriget, hans bror Oscar tror att de förlorar. (Vi vet ju hur det gick.) 97 % av familjens tillgångar finns i fastigheter i Tyskland. Fastigheterna i Berlin kan det nog vara bra att försöka sälja men vad skulle nu kunna hända med fastigheterna i kärnan av Dresden. De lär nog hålla sitt värde efter kriget. (Det här slutar aldrig bra!) Och vännen Bertolt Brecht lånar Oscars replik "Först kommer käket, sen moralen" i en av sina pjäser. En replik som får en ny betydelse då ransoneringskorten är vardag och svartabörshanden öppen för alla med pengar. Vilken känd författare är den okände fadern till dottern Johannes barn? Kan det vara Vilhelm Moberg? Rid i natt! är årets julklapp och precis som Johanne är Moberg kritisk till Sveriges eftergifter till Tyskland.

Ja, ni förstår. Jag älskar då fakta blandas med fiktiva personers liv och då jag får vara med och uppleva en bit historia genom dessa personer. Det finns många orsaker att sticka huvudet i sanden ("Vilken groteskt orimlig tanke hade det inte varit att beskylla Tyskland och tyskar för systematiska utrotningskampanjer av oönskade människor.") och från titeln kan man också dra många paralleller till vår egen tid. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Att inte vilja se och om hela bokserien men jag slutar här så att jag får läsa klart de sista kapitlen och sedan trösta mig med att den femte boken kommer ut senare i år! 

För hela upplevelsen rekommenderar jag nog att man börjar med Brobyggarna. Den är storslagen!



Drömmen om Barcelona



Hej och hälsningar från Barcelona! Lauri och jag har snart varit gifta i tio år och det firar vi med en tumisresa till Barcelona. För mig är detta en dröm som gått i uppfyllelse - inte bara att fixa tio år tillsammans utan att få besöka Barcelona! Min dröm fick sin början för nio år sedan då Jenny, min kollega i Björneborgs svenska samskola, rekommenderade boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón (2005). Vilken fullträff!

Jag kommer precis ihåg känslan av att sommarläsa ute på gården till vår lilla radhuslya och bli fången i och uppslukad av Zafóns underbara skildring av Barcelonas drömlika, gåtfulla, lite mystiska stadsskildring. Om en bok inleds med att huvudpersonen (Daniel Sempere, 10 år) tillsammans med sin far får besöka De bortglömda böckernas gravkammare kan det inte bli annat än succé för min del. Oj söta öde, tänk tanken på en bortgömd kammare full av böcker som någon har ansett att bör bevaras och att själv bli besatt av en bok som man finner där och av dess författare. Sökandet efter svar på alla gåtor och frågetecken som boken ger upphov till blir själva kärnan i intrigen. För mig är det här den perfekta berättelsen, den jag själv hade velat kunna hitta på och berätta.


Och nu. Äntligen får jag ströva på Barcelonas gator och insupa den atmosfär jag blev så förälskad i. Tänk vad en liten bok kan leda till!

fredag 12 juni 2015

Okej eller inte?

På någon annan bokblogg blev jag för några månader sedan tipsad om ungdomsboken Så värt av Martin Jern. Den har blivit väldigt omtyckt bland unga killar och fått många som är ointresserade av läsning att läsa. Perfekt, tänkte jag, som hela tiden får försöka inspirera läströtta elever!

I maj blev Daniela och jag beviljade ett stipendium av Svenska folkskolans vänner att köpa ungdomslitteratur och denna bok hängde med i beställningen. Och nu är jag så kluven. För - boken är lättläst, luftig, verkligen aktuell, så himla bra på att fånga ungdomskulturen och har ett kärlekstema som inte blir för mesigt. Martin Jern lyckas med att skriva en bok som inte blir sådär moraliserande och vuxenstyrd som ungdomsböcker ibland har en tendens att bli. En bok för unga killar som unga killar verkligen skulle läsa! Vad är problemet då? kanske ni funderar.

Jo, om man tar in en bok i skolans klassuppsättning så måste den följa ett visst mått av "regler". Och i Så värt dricker fjortonåringarna alkohol, röker ett och annat, knullar, härjar, skolkar och bryter mot lagen. Inte hela tiden förstås, och inte alla, men ändå! Så min fråga lyder: vad tycker du som tonårsförälder, eller blivande sådan, att vår uppgift som moddalärare i den här frågan är? Är det viktigare att få ungdomar att läsa än att böckerna vi väljer också skall vara "passande" i ett vuxenperspektiv? Om vi inte kan uppfylla båda kriterierna: vilket väljer du som förälder?

Vi har många gånger diskuterat detta kring lärarrumsbordet och skulle vara glada av att få era åsikter. Ibland händer det att föräldrar kontaktar oss för att ifrågasätta böcker vi läser och då är det ju just det vi vill: att hitta böcker som skall kunna diskuteras, debatteras, väcka samhällsintresse och som skall beröra. Det är ju det som litteraturen skall göra men var går gränsen, tycker ni?




onsdag 10 juni 2015

Vem kastar tärningen?

782 sidor. Så lång är Donna Tartts Steglitsan som dessutom är skriven i finstilt text. På 782 sidor hinner det hända en hel del och på 782 sidor hinner man själv tänka på ganska många olika saker. Jag avslutade boken imorse och känner en enorm tomhet, ni vet sådär som man känner efter en bok som berör.

Kort sagt handlar boken om Theo som mister sin mamma i ett bombdåd på ett museum. Han är 13 år gammal. I kaoset råkar han få med sig en dyrbar tavla, Steglitsan av Carel Fabritius, och tavlan hänger med som samvetskval genom hela Theos liv. Den kommer att symbolisera många saker: mamman han saknar, att göra rätt ifrån sig, den mörka sidan, skelettet i garderoben, skönhet och glädje. Den trettonåriga moderlösa Theo hamnar så småningom hos sin alkoholiserade far efter ett stopp hos en annan familj, som också har en stor roll i boken. Hos sin pappa träffar Theo Boris, en trasig ung kille som blir Theos inkörsport till alkohol och droger men även till äkta vänskap. Så småningom kommer Theo tillbaka till New York där han bodde med sin mamma och blir inneboende hos Hobie, en konsthandlare som också blir min favoritkaraktär i boken. Läsaren får följa Theos liv: kärlek, missbruk, vänskap, död, vardag, lögner, livskriser, utveckling - där tavlan som sedermera visar sig ha blivit stulen av Boris får en central roll.

Min känsla genom hela boken var olust och bräcklighet. Vem är det som sitter nånstans och kastar vårt livs tärning? Vem är det som har ansvaret att fördela pluspoängen och privilegierna? Boken är inte sorglig alls trots att jag kanske får det att låta som så. Tvärtom har den ett väldigt lättsamt perspektiv på livet; det kunde vara så mycket mer dystert. Men man lider med Theo under uppväxtåren, man kommer att hata drogerna, man avskyr den alkoholiserade pappan och hans inflytande (eller icke-existerande inflytande) i sonens liv, man ifrågasätter alla hemligheter som bara blir fel och det är svek, brist på kommunikation, gangsterliv, otrohet och sorg. Men det är som det är. Vem vill leva så, liksom, men vad har vi för val?

Donna Tartt summerar själv livet; "Att livet - vad det än är - är kort. Att ödet är grymt men kanske inte slumpartat. Att naturen (det vill säga döden) alltid vinner men att det inte innebär att vi måste buga och krypa för den. Att det kanske är vår uppgift att engagera oss i livet även om vi inte alltid är så glada över att vara här...".

Jag vet inte. Monica Ålgars skrev igen (!) en så bra kolumn i gårdagens Hbl. Hon funderar på hur vi kan sitta här och kritisera brunchyoghurtens kvalitet medan 800 miljoner människor lider av hunger. Eller varför vi bokar resan till Sardinien för att kunna bada i samma vatten som båtflyktingarna dör i? Jag önskar, precis som hon, att jag också vore en större människa, med högre blick, än så här.

Och ändå, livet är alltid relativt. Våra bekymmer är alltid våra bekymmer oberoende hur stora de är i relation till andras. Allt är möjligt hör man ofta folk säga, men jag tvivlar. Allt är inte möjligt för allt beror så mycket på vilka krav vi har på oss själva, i vilken kropp vi råkar födas, hur vår familj och släkt och kultur råkar se ut; hur tärningen kastas. Och vi får ju, trots allt, inte välja omständigheterna i våra liv. De bara kommer med som bonus vid födseln. Grattis, här är ditt liv! Hoppas du gillar det.

Tack och lov är inte våra liv 782 sidor. Det blir lite för mycket tankar på så få sidor. Livet, med all lycka och olycka, tenderar att spädas ut lite i taget. Och bra så!

Läs!


tisdag 9 juni 2015

Ett sommartips (och julkalendertips)

Varje jul brukar vi göra en egen variant av julkalender: barnen får välja 12 böcker var och så skriver vi titlarna på lappar som vi gör en kalender av. Det blir alltså en överraskning vilken bok vi läser varje kväll i december (betydligt bättre än att inleda dagen med choklad iallafall).

Om det är någonting i min föräldraroll som jag är fast övertygad om är det det att jag skall läsa högt för och med mina barn. Det är inte alltid så lätt att hitta tiden, orken, motivationen - men en kvällsrutin hjälper till och när barnen redan klockan sju (eller tidigare) börjar fundera på vilken bok vi skall läsa så vet man själv att man lyckats. Om vi mot förmodan inte hinner läsa en bok en kväll läser vi tre följande dag. Bara för att.

Jag skulle kunna räkna upp hur många orsaker som helst till att man skall läsa! Jag hoppas det räcker med att säga att jag som moddalärare direkt kan peka ut i vilka hem man läser eller har läst - genom läsningen ger man sitt barn ett språk, fantasi, empatisk förmåga, förståelse för annorlunda, närhet, glädje, lugn, bekräftelse, självkänsla, koncentrationsförmåga, ja - listan blir oändlig. Det finns statistik som visar att en sjuttonåring vars föräldrar har högläst och som själv också läser har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord. Jämför det med en sjuttonåring som inte har fått den möjligheten: 15 000-17 000 ord. Vilken skillnad! Och då påverkar vårt språk och vårt ordförråd hela skolgången; förståelsen för textuppgifterna i matten, läsförståelse i rellaboken, förmågan att producera svar i prov, läshastigheten i hissan och förmågan att kunna sålla det väsentliga i alla texter - bara för att nämna några exempel.

Jag tror att alla har lässvackor och jag tror inte att alla barn blir läsare trots att deras föräldrar högläser och själva är goda läsförebilder. Men så länge barnen är små lönar det sig att göra allt man kan för då vet man som förälder åtminstone att man gjort vad man har kunnat. Jag brukar läsa högt för mina högstadieelever också och det finns inte en enda en som tycker det är tråkigt. Så det går att hålla på ganska länge - bara man själv går in för den familjekulturen. Därför kommer jag med ett sommartips: printa ut bilden och kör ett högläsningsbingo i sommar. Det skall vi iallafall göra!


Sommarens första

I bokväg inleddes mitt sommarlov med Fifteen Love av Peter Barlach. Jag är lite kluven till denna bok, men det är helt okej för en trettioårig tvåbarnsmamma lär inte direkt höra till bokens målgrupp.

Boken är en typisk ungdomsroman men bättre. Dessutom är det här ingen tjejig bok. Och bra ungdomsromaner med hög igenkänningsfaktor för killar finns det aldrig för många av. Fifteen love är sista delen i en trilogi (men går bra att läsa fristående, det gjorde jag) och i första boken dör huvudpersonens mamma. Nu är John femton år och sorgen är hela tiden närvarande på ett trovärdigt sätt. Det är nog det jag gillar mest med den här boken, att den är så trovärdig. Den behandlar kärlek, jobbig vänskap, hobbyn man håller på att tröttna på och en tonåring som är arg på livet så smidigt, fint och ibland med glimten i ögat, att t.o.m. den trettioåriga tvåbarnsmamman som normalt får lätt panik av allt för angstiga ungdomsromaner gärna läser denna och även kommer att rekommendera den till sina elever. 

Men den vuxna läsaren undrar förstås var alla vuxna i boken är. Och jag vet att det hör till barn- och ungdomslitteraturen att de vuxna hållar sig undan, men ändå? Man kan faktiskt inte skolka från typ 50 timmar på en termin utan att någon i skolan nämnvärt reagerar. Och Johns pappa framställs ju som både förstående och omtänksam. Nu skulle väl en sådan pappa märka om ungen upprepade gånger kom hem full på vardagar? 



fredag 5 juni 2015

Det finns ställen att läsa på...


...och så finns det Ställen att läsa på.

Och Daniela - du överdrev nog inte din beundran för Steglitsan. Jag är helt såld och kan knappt lägga ifrån mig boken. Jag insåg förresten att jag har boken Den hemliga historien hemma i bokhyllan som väntar på bli läst. Den är också skriven av Donna Tartt - den kopplingen har jag missat trots att vi pratat om Steglitsan otaliga gånger.

Soliga hälsningar från Borstö - mitt läsparadis.

onsdag 3 juni 2015

Tycker du livet är enformigt?

Tänk om du varje dag istället skulle vakna upp i en ny kropp, i ett nytt liv? Fördelar: du får se allt möjligt, livet blir aldrig tråkigt, du träffar en massa nya människor och fastnar aldrig i det där ekorrhjulet. Nackdelar: du måste ständigt säga adjö till personer du tycker om, du får inte leva på dina egna villkor, ingen känner dig på riktigt och du kan aldrig bli kär. Vad väljer du?


Jo, jag tycker livet blir lite enformigt nu som då. Det gör väl alla. Tänk nu vardagssysslor: byka, dammsuga, ställa i ordning för dagis, rätta uppsatserna, laga mat, laga mat, laga mat. Man gör ju inget annat än lagar mat. Och för en som hatar att laga mat blir det minst sagt enformigt. Tacka vet jag alla skojiga tjejmiddagar, köttbullarna på IKEA, fredags take-away och mommos kök - ja ni fattar, det som gör livet lite mindre ekorrhjuligt och förutsägbart! Vare sig det gäller mat eller annat.


Boken Jag, En handlar just om detta. En (namnet på huvudkaraktären) vaknar i en ny kropp varje dag. Hen vet inte varför, det har alltid varit så. Tack och lov har En ett samvete och vill leva bra - hen skulle ju kunna skapa kaos i de liv hen besöker för en dag men istället väljer hen att leva ett så bra liv som möjligt just den dagen, alla dagar. Ända tills En blir kär. I en tjej, Rhiannon. Det blir ju lite knepigt, minst sagt, men Rhiannon blir den första att få veta Ens hemlighet och funderar på om hon klarar av att se bortom kroppen, skalet. Kan man bli kär i det som finns på insidan - och enbart det? Kan man leva i ett förhållande där ens partner byter kropp varje dag?


Det finns en massa tankeställare i boken. Bra sådana. Själva tanken på att byta kropp är ju kanske inte riktigt aktuell för envar - men kanske man ändå kan stanna upp och se sig i spegeln med jämna mellanrum. Eller se andra i spegeln, eller livet i största allmänhet. Jag kommer definitivt att rekommendera boken till mina ungdomar i skolan. Och varför inte till andra också - ta det som ett tips som strandläsning! Intressant, lättsamt, stundvis tankeväckande och lättläst. David Levithan heter författaren.

Har du läst såhär långt? Grattis! Det här torde vara första inlägget i vår nya blogg (om inte Daniela hann före mig). Och det kan man ju också göra om man känner att livet blir lite för enformigt ibland - börja skriva en blogg. Fast vad vet jag - är ditt liv Daniela bara en enda spännande berg- och dalbana eller kan du också känna dig lite less på vardagen ibland?